Ja då är det snart jul och stor familjehelg. Får magknip av bara tanken. Tänk allt jag och "han" gjorde ordning. Alla julklappar vi köpte ihop. Barnet har börjat fråga efter "pappa". Tog nästan en månad innan frågan om "pappa" kom. Så just nu är jag inne i en jobbig period då jag måste förklara för båda barnen att "han" mår bra och har flyttat. Att vi aldrig kommer bli "kära" igen.

Va man egentligen kär eller stanna man p.g.a situation?! Jag har tänkt på det flera gånger. Men aldrig kommit fram till något vettigt. Känns som om jag stanna p.g.a av rädsla att bli ensam med 2 barn. Rädslan på hur man ska fixa allt ensam med jobb, dagis och fritid.

Men jag har lovat mina barn att dom ska få fira jul. Vi ska träffa tomten och vi ska ha massa julklappar. Mitt äldsta barn ska ju fira en dag hos sin pappa. Men jag och minstingen ska umgås med "familjen" vi bor hos just nu. Där vi har vår "trygga" plats för tillfället. Känns gott att ha någon som hjälper mig att klara detta psykiskt. Som stöttar mig dygnet runt.

Jag ska klara detta med att va ensamstående. Efter nyår blir det att träffa min advokat och social inför vad som komma skall.

Detta får va nog för tillfället. Barnen vill ju ha min uppmärksamhet igen :)